Kärkevagge är en kort, obetydlig dalgång, som är inringad av bergväggar och ligger bland välvda kulliga toppar, av vilka Vassitjåkka med sina 1 590 meter är den högsta. Jag hade faktiskt ingen aning om vad som skulle möta mig när jag hade klarat av en stigning och framför mig skådade ett hav av enorma stenblock, somliga stora som hus, som fyllde hela dalgången från sida till sida och från början till slut. Med undantag av lavaflöden på Island har jag aldrig sett något liknande. Jag visste inte heller att jag skulle återvända till Sverige ytterligare två år för att försöka lösa jätteblockens hemlighet.

Skred efter inlandsisen

När jag klättrar i skotska berg har jag ofta träffat på underliga platser där själva bergryggen verkar dela sig i två. Först så småningom förstod jag att de var fossila förskjutningar. Berget hade spruckit isär för över tolvtusen år sedan, då den mäktiga inlandsisens tyngd släppte. Över hela de skotska högländerna finns det hundratals sådana fossila förskjutningar och skred, men mycket lite är utforskat och skrivet om dem.

När min egen forskning tog fart, undrade jag om samma sak hade inträffat med andra berg av likartad geologisk typ och med samma glaciala historia; och de närmaste låg i Skandinavien. Fenomenet är bäst utvecklat i metamorfa skiffrar. (Skiffer heter på norska 'skiver', vilket återkommer i engelska barnböcker där pirater säger 'Shiver me timbers me hearties'. Ursprungligen är det ett sjömansuttryck, använt när det går åt pipsvängen, eller mer generellt för att uttrycka överraskning eller skräck. Övers. anm.)

Den geologiska kartan visade att fjällen väster om Abisko var lättillgängliga även för en ensam vandrare med hjälp av buss eller tåg. En vän berättade för mig om Abiskos förträffliga naturvetenskapliga station, och efter att ha haft e-postkontakter med dess alltid lika hjälpsamme intendent Nils Åke Andersson bokade jag in mig tidigt i september 1999, när mygg och sommarturister klingat av! Men först ville jag hinna med en avstickare som turist. Efter att ha bestigit Galdhøpiggen i yngre dar var det logiskt att bestiga Kebnekaise. Kommer högsta topparna i Finland respektive Danmark härnäst?

Klarblått efter dimma

Det behövdes tre flygsträckor för att nå Luleå och dess världsarv Gammelstaden, därefter tåg till Kiruna, buss till Nikkaluokta och apostlahästar (helikopter är fusk!) längs vad som måste vara världens stenigaste led till Kebnekaise fjällstation. Här i Skottland har vi inget som ens avlägset (avlägset säger jag avsiktligt!) kan jämföras med denna fjällstation, en väldigt speciell anläggning, trots att jag inte kunde se omgivningarna. Men efter två dagar gav dimman vika för klarblå himmel över en stilla dag. Så jag stannade kvar ett dygn till och upplevde en av de finaste fjälldagarna i mitt liv: glaciärer i varje dalgång, och oräkneliga toppar ända in i Norge och vida över det svårtillgängliga Sarek. Jag tyckte verkligt synd om alla sommarbesökare som inte hade haft någon sikt på flera veckor, men var lycklig för egen del. Ibland måste till och med britter ha tur med vädret.

Tyvärr innebar extradagen att jag precis gick miste om att få träffa Anders Rapp, den legendariske geomorfologen, innan hans alltför tidiga död. Då visste jag inte att han hade gett mig gåtan om Kärkevagge och också lagt grunden till svaret på den. Jag hade planer på att utforska Kårsavagge, skifferbergens längsta dalgång, och kände också till skredet vid Viddja, söder om Kaisepakte. Jag hade sett en bild av ärret efter ett stort bergskred i forskningsstationens broschyr, men blandade ihop Kärkevagge med Kårsavagge på min miniatyrkarta.

Så jag liftade med en student, letade mig fram till forskningsstationens hydda, som ligger väl gömd mellan jätteblocken, och gick på en första visit till Rissajávri i dalens översta del. Sjön ligger i en glaciär urgröpning, vilket på samiska kallas riehppe, och däms upp av klippblock som har glidit ner från Vassitjåkkas sida. En gigantisk nisch i fjällsidan börjar uppe på platån. Sjön är berömd för sitt stora siktdjup och speciella blå färg, men trots det upplevde jag den som en ganska dyster plats. Kanske var jag lite påverkad av att tidigare gäster i den lilla stugan hade gjort slut på gasen, så i stället för att vara en perfekt övernattningsplats blev stugan snabbt ett kylskåp, och jag gav upp alla försök att laga till min frystorkade middag och åt en mycket tidig frukost.

Inga jetplan

Men solen skiner på de rättfärdiga, och en solig morgon gav mig alla möjligheter att fotografera ärret och spåren efter klippskreden för min forsknings skull. Dessutom fick jag tid över att söka mig en väg upp på platån. I motsats till den de förfärliga blockfälten vid 'amfibolitbergen' öster om Abisko och givetvis kring Kebnekaise var det underbart lättvandrat i dessa skiffermarker. I jämförelse mellan den svenska och skotska fjällvärlden har den svenska flera fördelar, där den påtagligaste är avsaknaden av alla lågt flygande militärplan som ljudligt fyller luften och lämnar breda spår på himlen. Därtill är man mer ensam i den svenska fjällvärlden. Så det var med en känsla av vemod jag vandrade ner från jätteklippblocken mot Vassijaure station och eftermiddagståget tillbaka till Abisko.

Väl hemma i Skottland började jag grunna på varifrån jätteblocken kommit. Tidigare geologer hade enats om att de hade förflyttats ovanpå dalglaciären från Vassitjåkkas sydöstra klippbrant. Anders Rapp ifrågasatte detta i sin stora undersökning från 1960, men nämnde inget alternativ. Jag studerade kartorna ingående och övertygade mig själv om att blocken måste komma från platån ovanför och inte från ärret. Jag 'bevisade' detta genom att mäta hålighetens volym. Den var nästan fem miljoner kubikmeter, samma volym som Anders Rapp hade uppskattat sjöns fördämning till. Perfekt! Jag skrev ned mina slutsatser och skickade dem till Abisko.

Två somrar senare gjorde jag en avstickare till Abisko igen på väg till nordnorge, den här gången med min kompis. Vi bestämde oss för att starta i den vackra, avskilda granndalen Vassivagge (jag är evigt tacksam för dem som byggde vindskyddet). Efter ingående studium av flygfotona i Abisko hade jag fått en idé, som till min stora glädje bekräftades. Jag hade upptäckt ett skred på Vuoitasritas sida, som var nästan lika stort som det i Kärkevagge. Medan vi kravlade över branten förkunnade min vän Richard att det här var den mest dynamiska miljö han någonsin varit i. Han menade att en bit av branten kunde falla över oss när som helst. Men man kan inte vara en allvarligt syftande vulkanforskare utan att klättra ner i kratrar.

Fick ta spjärn

Innan vi fortsatte resan för att utforska Troms spektakulära skred, måste jag visa honom runt i Kärkevagge. Den här gången klättrade vi upp via västra sidan av dalen via Kärkeriehppe; vi ville betvinga Vassitjåkkas iskupol. Först när vi möttes av en ishylla, ett 'ögonbryn' som krävde isyxor, kom vi ihåg att vi obetänksamt nog hade lämnat dem i bilen. Vi tvingades därför att ta en lång omväg och just som vi nått 1491-meterstoppen bröt stormen ut, så vi fick avstå från stortoppen. Men jag lyckades ta några bilder av skredet vid Vuoitasrita genom att ligga bredbent och med utsträckta ben ta spjärn mot stormen!

Vi återvände mot Kärkevagge, och medan vi stod där vid kanten deklarerade Richard att jätteklippblocken måste ha brutits loss och rasat vid ett enda tillfälle från kilen på Vassitjåkkas sida. Dessutom gav han mig tre vetenskapliga motiveringar, som var omöjliga att vederlägga, till varför det måste vara så! Självklart, typ.

Väl tillbaka i Skottland mätte jag om kilens volym. Jag hade satt decimalkommat på fel ställe! Aaargh! Nu fick jag kilens volym till 42 miljoner kubikmeter. (Det finns två sätt att mäta: om man beräknar klippblockens volym får man ett ännu högre tal eftersom den inte är kompakt.) Stort nog för fördämningen och jätteblocken i dalen med lite till godo. Så jag skrev om min rapport med slutsatsen att raset härstammar från brantens sida och inte från platån, alltså motsatt mot min första version.

Sedan kom en glad överraskning från Abisko forskningsstation i form av en inbjudan till en konferens i oktober 2001: Man skulle utvärdera de tio senaste årens geomorfolgiska forskning. Detta var verkligen en stor ära för en amatör. Så klart att jag tackade ja, i all synnerhet som föredragen skulle publiceras i den internationellt kända skriften Geografiska annaler. På min fråga om det skulle gå att vandra samtidigt, svarade Nils Åke att det skulle vara minst en meter snö då. Men när vi kom hade snön hunnit försvinna (bra jobbat av växthuseffekten), så för tredje gången kunde jag gå i Kärkevagge med bara sommarutrustning. På min uppmaning följde mig mina kollegor upp längs Kärkejohka mitt i jätteblocklandskapet, en betydligt intressantare vandring än att gå runt. Och jag fick veta att en amerikansk forskare hade fastställt jätteblockens ålder till niotusen år, alltså precis när inlandsisen drog sig tillbaka och att tyska och polska forskare hade mätt avlagringarna och funnit att de var hela 25 meter djupa.

Hittills störst i Europa

Mina upptäckter tycktes få internationellt godkännande och blev publicerade i december förra året. Kärkevaggeskredet tycks vara det största i hela norra Europa. Det är mycket större än skredet i Verkilsdalen i Rondane, och den enda konkurrent som jag känner till är en förhistorisk katastrof i Tafjord i västra Norge. Nu måste vi ta reda på vad som utlöste det och hur det kom till sin nuvarande plats. Bars det på den döende glaciären eller gled det över den? Jag återvänder mer än gärna när någon har hittat svaret!

Tillbaka
till 2-03