Projektet "Sveriges Nationalparker":
Sökandet efter nationalparkernas själ

”Det är gott att vara pensionär – man önskar att tiden stod stilla.”

Uttalandet stämmer. Det är för visso en sann njutning att vara pensionär, men jag sticker inte under stol med att yrkeslivet var härligt. Som officer, bland annat med ett antal tjänsteår i Boden, hade jag rika tillfällen att komma i kontakt med fjällen. Till dem som ännu förvärvsarbetar säger jag: ”Längta inte till pensionsdagen, utan njut varje del av livet för sig.”

Pensionärsprojekt

I syfte att riktigt trivas har jag olika mål. Ett av dessa ”pensionärsprojekt” har efter hand blivit ”Sveriges nationalparker”. Den första idén att ge fjällvandringarna ett mål fick jag ett tiotal år innan jag pensionerades. I början var tanken att sammanhängande, men kanske uppdelat på år, vandra hela Sveriges fjällvärld från Treriks-röset till Transtrandsfjällen. Min avsikt var – som en del av projektet – att vid olika tidpunkter vara tillsammans med barn, hustru, fjällkompis, andra goda vänner, alternativt ensam. Syftet var att uppleva fjällkedjan i sin helhet under en eller några vandringssäsonger, men också att verkligen njuta av anhörigas och goda vänners sällskap. Jag hoppades på tankeutbyte och att få ett perspektiv på livet.

Reaktionerna var av två slag hos dem som jag sökte kontakt med. Den ena var: ”Du är inte klok!” Den andra var: ”Får jag boka in mig på en vecka?” Det senare gladde mig, även om det låg en del i det första svaret.

I stället för ”hela fjällkedjan” blev sedermera Sveriges nationalparker mitt pensionärsprojekt. Grundidéerna – längtan till fjällvärlden, pensionärens frihet, sökandet efter perspektiv på livet genom val av sällskap och behovet av att hålla sig i form – var desamma som tidigare. Förändringen var att fjällvandringar kompletterades med andra naturupplevelser. Beslutet att besöka och studera varje enskild nationalpark i Sverige tog jag 1998. En av mina släktingar – jurist – spände ögonen i mig och sade: ”Vad menas med att besöka?” Jag svarade: ”Det är inte att jag har satt foten på andra sidan parkgränsen och fotograferat Naturvårdsverkets informationstavla, utan att jag är nöjd med besöket i parken.”

28 parker med Fulufjället

Som alla vet är det lite svårt att vara nöjd med Sarek efter endast ett kortare besök. Fördelen med mitt pensionärsprojekt är just därför att det egentligen aldrig blir avslutat. Varje besök är berikande, men aptiten växer på ytterligare intryck. Alla fjällvandrare känner igen hur planeringen för nästa vandring startar innan den pågående avslutats. Under de första fyra pen-sionärsåren har jag nu besökt alla de 28 nationalparkerna både en och flera gånger.

Vistelserna ger mersmak och nya besök inplaneras efter hand. Av Naturvårdsverkets utvecklingsplan framgår att nya parker bör skapas, bland annat inom områden som anses underrepresenterade. Dit hör skärgården.

Färdplanen ligger klar och sällskap är avtalat inför den under år 2002 planerade och nytillkomna nationalparken Fulufjället (i fortsättningen av texten markeras nationalparksnamn med kursiv stil).

Vid varje nationalparksbesök vill jag uppleva parkens ”själ” och söker svar på frågor: Varför blev detta område nationalpark? Formella beslut? Bakgrund? Historia? Kultur? Rätt årstid? Rätt väder? Fler intryck? Nästa besök?

Samtal, bilder, synintryck

Jag söker dokumentera dem på olika sätt. Synintrycken är den dominerande formen. Diskussioner med följeslagaren under och efter besöken kan tillföra oväntade dimensioner. Jag försöker fotografera och avser att själv återuppliva de olika vistelserna genom bilderna den dag då det inte längre är möjligt för mig att vandra och samtidigt bära veckans packning. Det märks dock tydligt att mina vänner vid bildpärmarna artigt avböjer fortsatt studium. Naturligtvis borde jag föra anteckningar på ett mera utförligt sätt. Efter mer än fyrtio års fjällvandrande konstaterar jag att dokumentationen är förfärande tunn.

År 1959 fick jag följa med min far på min första långtur. Vi gick från Treriksröset till Torne Träsk. Jag nämner området eftersom delar av detta säregna fjällandskap i olika sammanhang har föreslagits bli nationalpark. Många har på olika sätt berättat om denna småbrutna och fascinerande trakt. En av dem är författaren och konstnären ”Dan” Åslund, som i text och egna färgkriteteckningar skildrar området i boken 'Genom Lappmarken'. En annan är Claes Grundsten, som pläderar för områdets förtjänster.

Min far har sedan en tid gått bort, och jag börjar nu själv inse att mina fjällturer måste planeras noga och ambitionerna begränsas allteftersom styrka och uthållighet minskar. Före sin bortgång var min far sjuk en längre tid. I ett av sina plötsliga klara ögonblick kom hans fråga: ”Kan inte du och jag gå i fjällen, Bengt?” Jag kände då den djupa och varma gemenskapen mellan oss, då minnen från olika fjällturer trädde fram. Bland annat glädjen hos honom, när han fann den särskilda varianten av fjällvallmo uppe på Pältsas sluttningar.

Jag är oerhört tacksam för att han lärt mig att uppskatta och förstå händelsernas sammanhang i fjällen och att komma till fjället med öppet sinne, liksom att visa respekt för det. Rent tekniskt gav han mig grundläggande erfarenheter. Dåtidens utrustning i form av enkla ryggåstält i bomull, trekantsmes och regnskydd från andra världskrigets överskottslager krävde mycket mer av individen än dagens moderna material.

Sova i ryggsäcken

Jag har på samma sätt sökt lära mina barn, två söner och en dotter, att uppskatta fjällvärlden. Våra barn följde tidigt med i fjällen. De uppskattade att få resa eget tält, hjälpa till med matlagning, vada över jokkar och att somna i ryggsäcken, om vandringen blev för lång för en femåring. De har nu sedan lång tid tillbaka har gjort egna turer och planerar med entusiasm nya, så jag gläds mycket. Det har varit fantastiskt att tillsammans med dem njuta av två av Sareks många dalgångar, nämligen Ruohtesvágge och Basstavágge, liksom många andra vackra platser. Under en av vandringarna gick jag min vana trogen först, även om sonen skulle sköta orienteringen. Efter några timmar vände jag mig om och frågade ”Vart skall vi gå?” Svaret blev: ”Gå där det är skönt att gå!” Efter det förstod jag att jag hade sällskap med någon, som visste att rätt uppskatta fjällen. Det gjorde mig varm och glad, och vi har fortfarande sällskap i fjällen och ser fram emot att hans barn gör oss sällskap.

Hustru och jag har haft många fina turer, både i stugor på vintern och tält på sommaren. För några år sedan hade vi en fantastisk vandring i Padjelanta. Man tystnar i det böljande fjälland-skapet och sjunker in i tankar, när man betraktar skimrande sjöar där vindilarna ändrar vattenytornas färg och form. Det rogivande landskapet får en extra dimension då man under vandringen betraktar Áhkká och andra höga fjäll. Växtlivet är rikt och man önskar att man kunde mer om arter och dess förutsättningar, inte minst då man vandrar norrut uppför sluttningen vid Låddejåkkstugan.

Tallurskog

Padjelanta är ett kulturlandskap, sedan urminnes tider nyttjat av samerna. Det är givande att komma i samspråk med dem och söka förstå förutsättningar och villkor. Mycket har snabbt förändrats och jag funderar ofta på hur situationen kan te sig om ett antal decennier. Samhället liksom samerna – på sitt sätt – välkomnar integration, samtidigt som det finns strävanden och förhoppningar om att bevara samernas ursprung och kultur.

På väg till och från Padjelanta kommer man nära andra problemställningar i dagens samhälle, när man ser intrången och förändringarna i Stora Sjöfallets nationalpark. Trots omfattande vattenkraftsexploatering har den många kvalitéer. Själv fascineras jag av det fantastiska urskogsbeståndet av flerhundraåriga tallar nordost om Vietas och av Ahkká-massivet i västra delen. Fjällvandrare på väg till eller från Sarek, Padjelanta och Kungsleden borde unna sig en eftermiddag i denna urskog. (Boken 'Smultron vid fjällvägarna' har en fin berättelse därifrån, skriven av Irmtraud Feldbinder.)

Abisko-området har många små fina smultronställen. Det är ju välkänt men trots hårt besökstryck och exploatering genom vägbygget ändå rikt och vitalt. Vi har särskilt uppskattat att ströva längs jåkken Rhitunjira med dess rara växter som min botaniskt kunnige far visade mig och mina då små söner på en vandring.

Härjedalens enda nationalpark

Bland alla innehållsrika vandringar, som min hustru och jag har gjort, tänker jag emellanåt på dagsvandringarna i Sånfjällets nationalpark. (En vandring där finns med i den nyutkomna boken Härjedalen till fots av Nils G. Lundh. Den är utgiven av AB Funäsdalsfjäll.) Intressant var att där jämföra de helt olika öst- och västsluttningarna och se övergången från skog till fjäll. Västsidan är karg och tallbevuxen innan den övergår i björkskog och fjäll, medan östsidan är ymnig med granskog och rik växtlighet. Det ger gott bete för de alltmer sällsynta och renrasiga fjällkor, som ägs av parkens tillsyningsman och hans familj. De hade mycket att berätta om Sånfjället, om intresset för natur, om möte med björn, men också om att de längtade att få besöka nationalparken Stenshuvud i Skåne.

På mer krävande turer och i okända områden är det tryggt att vandra med ”fjällkompisen”. Vi har färdats tillsammans många gånger och det ger en alldeles särskild känsla när vi snabbt kommer överens: ”OK, åtta dagar, vi tar utrustning och mat som vanligt!” Vem är han då? Jo, han har samma yrkesbakgrund som jag och vi har mycket gemensamt, inte minst efter ett femtontal långfärdsturer sommar som vinter. Han höjer aldrig rösten, är alltid glad och dessutom duktig på att laga mat. Det mest fantastiska är dock att vi tar på oss ryggsäckarna samtidigt och går i samma takt och mot samma mål utan att egentligen ha talat om det. Vi trivs, vi tiger, vi skrattar och vi talar om allvarliga ting.

Nyligen vandrade vi i Vadvetjåkka, som är ett vackert landskap med intressant växtlighet. Området ligger till synes lite avlägset och har nog inte så många besökare trots sin relativa närhet till turistorter, landsväg och järnväg. (Se även Fler fjällsmultron.) Och förra året besökte vi mitt eget ”smultronställe”, den lilla höjden Bielavarasj (Pielavaratj) i Rapadalen. Det ligger några kilometer norr om Låddebákte på sluttningen upp mot Bielatjåhkkå och skildras i nyss nämnda bok. Denna lättillgängliga utsiktspunkt är en fantastisk plats, där man kan sitta länge och låta blicken långsamt vandra, föra långa samtal om livet och annat eller bara låta friden värma själen.

Regnbågens fot

Min fjällkompis ger för övrigt lika sköna svar som mina söner. Vad sägs om svaret på min fråga om riktmärke vid anmarschen dagarna före besöket på smultronstället? ”Gå mot regnbågsfoten!” I somras vandrade vi upp till professor Hambergs observatorium på Bårddetjåhkkå (Pårtetjåkka). Den sista kilometern och de återstående tvåhundra höjdmeterna avstod vi från, då molnen omintetgjorde möjligheterna att beundra landskapet.

Muddus, nationalpark sedan länge och en del av världsarvet Laponia, är ett område som många far förbi på väg till eller från fjällvandringen. Huvuddelen av dem man möter i den parken är utländska turister, ofta ditlockade av turistbyråerna. Jag önskar många fler att få uppleva de branta ravinerna, där jag på sextiotalet fick se hur skicklig pilgrimsfalken är att jaga och uppleva både den uråldriga tallskogen, som dock är påverkad i viss utsträckning, och de vida myrmarkerna, där fågellivet är rikt. Det är en säregen känsla att ensam ströva omkring i detta mycket inspirerande landskap. Jag har varit där flera gånger och vill gärna uppleva parken under både hög- och vårvinter.

Pieljekaise är lätt att nå bland annat via Jäkkvik (jämför Smultron vid fjällvägarna), och man kan utan egentligt avkall på säkerheten vandra helt ensam. Parkens högsta punkt är 1 138 meter och genomkorsas av Kungsleden. Den består till stor del av fjällbjörkskog och är väl känd för sin rika flora. Jag tänker trots ”årets kaffestund” på Pieljekaises topp i ett enastående väder återvända till parken under såväl försommar som höst för att uppleva floran och även förhoppningsvis flammande höstfärger.

Nya dimensioner

Goda vänner med begränsad fjällerfarenhet är ett utomordentligt gott sällskap i fjällen. Det kan vara någon som har blivit ensamstående eller någon med särskilda personliga kvalifikationer. Dessa vänner tillför nya dimensioner i samtalen. De visar tillit till ens förmåga att ”leva” i fjället, och de uppskattar tips och omtanke. Många gånger upptäcker jag helt nya värden i fjällen, när man skall svara på vänners frågor eller försöka förmedla sammanhang. Enligt min erfarenhet skulle man i de situationerna vilja veta mycket mer om fjällen och kunna svara på frågorna om varför det är si eller så. Hur roligt och tryggt det än är att gå med en gammal fjällkompis, så kommer jag därför ändå att fortsatt söka nya fjällkamrater av 'nybörjartyp', just därför att turerna blir så stimulerande.

Töfsingdalen i närheten av Grövelsjön i norra Dalarna besökte jag med en god vän, som inte var så fjällvan, och hans livserfarenhet, som han delade med sig under vår samvaro, var mycket berikande. Vi vandrade inom Långfjällets naturreservat och kom till den vresiga terrängen inom Töfsingdalens nationalpark. Vissa delar är mycket svårforcerade, men mina minnesbilder är tydliga av de tjocka lavarna, de säregna tallarna och blockrikedomen. Inför besöket i den nybildade nationalparken Fulufjället hoppas jag på samma sätt att sällskapets begränsade fjällvana i rikt måttkompenseras av livsåskådningsdiskussioner och annat tankeutbyte.

Under mina färder i fjällen och i andra sammanhang har jag träffat många fjällvandrare och bland dem ett antal Fjällklubbsmedlemmar. Med viss förvåning har jag konstaterat att dessa naturvänner och friluftsmänniskor inte alltid har besökt nationalparkerna i närheten av sina bostadsorter. Jag kan bara hoppas att göteborgare upplever Store Mosses kilometervida myrar, att stockholmarna paddlar till Ängsö i maj, att Gävle-borna paddlar i Färnebofjärden innan myggen kommer och att malmöbor vandrar i Stenshuvud eller Söderåsen, när bokskogen slår ut! Alla har mycket kvar att se, inte minst Gotska Sandön!

Jag hoppas att pensionärsprojektet ”Sveriges nationalparker” får pågå länge än. I och för sig skall projekt fullbordas, men utmaningen för mig är att det skall fortleva och utvecklas. Jag vill fortsätta att vandra i fjällen, jag vill uppleva skiftande natur, jag vill känna och fördjupa samhörighet med anhöriga och vänner, jag vill försöka bibehålla min fysiska förmåga och jag vill att nya generationer skall få förmånen att uppleva fjällkänslan.

Tillbaka
till 3-02